Tiden och synden

Du kan inte ha tidsligt om du inte har otidsligt. Det är en hegeliansk grundprincip. Riktat mot religionen innebär detta att ondska och synd egentligen handlar om att jag tror på tidsligt och rumsligt utan att samtidigt ha otidsligt och omnipresent.

Det betyder praktiskt att när någon frågar: vem är du? så svarar jag med något i stil med: jag är ett evigt självmedvetande som lever i tidsliga och rumsliga omständigheter. Jag ser alla växlingar och mångfalder, alla variationer som andra sidan av det första och ena – Gud. Det som sker i tiden är samtidigt oändligt och evigt i Gud. Det som är lokaliserat i rummet är samtidigt omnipresent i Gud. Det är ondska och synda att försöka skilja de båda åt och syndafallet är just detta försök.

Och jag själv? Jag är evig men samtidigt konkret i tiden. Jag är överallt som tidlöst och obegränsat medvetande men samtidigt lokaliserad på någon plats på jordens yta. Jag är En med Gud som är En men samtidigt en människa i pluraliteten av levande varelser på en planet. Det blir synd att försöka skilja de båda åt eller att bete sig som om de vore skilda åt.

Och religionerna? Är de medvetna om detta? Nej nästan utan undantag syndar dess medlemmar genom att på något sätt försöka skilja enheten från pluraliteten. Endera förklarar de det världsliga overkligt eller har en gud på avstånd från sitt konkreta liv. I vissa tider under historien är den ena synden värst, i andra den andra.

Gud är den som tänker tid och rum. Samtidigt är Gud otidslig och icke-rusmlig. Stirling skriver om rummet så här:

”Space is unity, and space is plurality; space is identity, and space is difference; space is limitation, and space is illimitation.. And as it is with space, so it is with time. But neither space, nor time, nor both, can be the principal, the principium themselves: let them exist for ever and everywhere, let them coexist for ever and everywhere, still they are barren — still from such clasps as theirs not one atom of thought shall spring, not onte atom of matter shall drop.”

(The Secret of Hegel s.132)

Fem principer för människan på jorden

1

Leva i direkt relation till en gudomlig varelse inom vilken allting uppstår.

2

Bekräfta den andliga naturen hos alla varelser, både mänskliga och icke-mänskliga formerr.

3

Tjäna och stödja förnyelse av äkta mänsklig andlig kultur.

4

Ge god vård till alla varelser, praktiskt, relationsmässigt, kulturellt och andligt.

5

Stöda, tjäna och uppmuntra Andlig lycka och den ultimata friheten för alla levande varelser, naturliga processer och platser överallt.

Kommentarer.

Som Simone Weil uttryckte det: äkta katolicitet är att inte fastna i något skapat utan se till Allt det skapade som konkretionen av det andliga, av Anden. Lycka är det naturliga tillstånd vi får när vi ser allt som konkretion av Andens verksamhet. Kristus lever oss, är ett annat sätt att uttrycka samma sak.

Som vi sagt tidigare i denna blogg:

I det hegelianska perspektivet är lyckan just en konkret gestaltning i form av vetandedynamik. Denna dynamik utgör verkligheten i sin totalitet. Lycka är i sin sanna natur denna dynamik. Och detta är Andens natur.

Identitet och differens

Gud är identiteten. Allt finns i Honom och allt ÄR i det JAG ÄR som Gud är i evighet.

Men samtidigt vill Gud utveckla sig i konkretion och då behövs en negation, ett ”jag” som avskiljer sig från Gud trots att Han är allting Identitet. Detta avskiljande är ett negerande men det sker för frihet och konrektion. När en människa avskiljer sig från Gud och hävdar ett litet oberoende ”jag är” så startar en befrielse som Gud utför genom oss så att en konkretion av Hans kärlek och förlåtelse kan äga rum. Vi kan uppfatta detta som ett fall ned i synd och en process som leder oss till återupprättelse och igekännande i Gud. Jesu blod renar oss från all synd och vi kan låta Gud vara JAG ÄR igen och vi har för evigt korstfäst det lilla obeorende jaget med Kristus på korset.

Den tydligaste negationen är Jesu lidande på korset. Att Gud som är perfekt skulle begränsas av en människa och dö på ett kors som en brottsling, maktlös och oskyldig, är en tydlig negation som görs för att befria oss. Därför är hela syndafallet, folket Israels avfall, Jesu död på korset alltihop en befrielseprocess. Negationen är konkretionen av Anden för att Gud har behag i befrielse.

Det innebär också att människors dagliga syndande och skadande av varandra och sig själva genom tusen olika handlingar och motivationer, alla är samma negerande för att frihet ska kunna uppstå och Anden blir konkretiserad godhet och helighet när tiden är mogen. Anden rör sig nödvändigtvis genom dessa vågor av smärta och vrede som synden bereder i en gigantisk konkretion av Andens glädje och frihet.

 

Tanken är infinit

Tid och rum och alla händelser i dessa är fascinerande men det är som att skåda sin navel att vara alltför upptagen av dessa kalejdoskop. Som Kant visar är de begränsade former för rationellt förstånd.

Men det Absoluta är fritt. Kan vi nå det? Ja vår tanke är till sin natur infinit så det blir ett möte mellan tanke och Tanken. Varje partikulär tanke kommer och går, men Tanken, eller själva tänkandet, dess rymd så att säga, är ininifit. Den saknar gräns och och är Sig själv det Absoluta.

Detta är Guds frihet i vår tanke. Vi får inte heller ro förrän vi är i den Absloluta tanken, hos Gud. Liksom Augustinus säger att vår själ inte finner någon ro annat än i Gud finner inte eller våra tankar ro förrän vi tänker det infinita. Vi känner även friheten i denna ro för tanken längtar ständigt ut ur tid och rum, dessa bestämningar till Sig själv i det Absoluta.

Vare sig vi tänker enskilda tankar eller försöker vara i tystnad är vi genom tanken i det infinita. Vare sig vi söker den Enda strängteorin för allt som händer, eller som Thales en gång tänkte ”vatten” eller som Parmenides ”det Enda” så söker tanken det Absoluta. Vad gör tanken annat än letar efter det infinita som ser allt, förklarar allt? Ingen nöjer sig med fakta, det är Förklaringen vi vill ha.

Men när vi enkelt ser Tanken som sådan, alltså Gud, så blir befrielsen ett faktum också för vår medvetna liv. Dessförinnan är det sant att vi genom tanken tar del i det infinita men nu blir det en förverkligad frihet. Det konkreta blir det universella som realiserat liv i frihet.

Naturlagarna för partiklarna i den subatomiska materien liksom rörelselagarna för galaxerna är alla tankemässiga genom sin rationalitet. Tankens natur är det som manifesterar naturlagar på alla nivåer där energi finns och konkretiserar förlopp. Vi är till vår natur denna tanke och kommer hem när vi konkretiserar friheten i det Absoluta. Vi fascineras då inte så mycket av navelskådandet i de två vanligaste tittboxarna tid och rum !

Ur Stirlings Hemligheten med Hegel

”Frågan är: vad är sanning? Det betyder: vad är det Absoluta?

Men det Absoluta kan man inte skutta upp till med någon sorts kabbalistisk hokus-pokus. Vi måste arbeta oss upp till det. Men var någonstans ligger det? Var än det ligger måste det, för att bli känt av oss, komma till oss i vår kunskap.

Men vi har redan kunskap. Är det så säkert att det Absoluta inte redan finns där? Låt oss ta vår kunskap, just såsom vi har den, och ta en titt på den. Låt oss ta vår kunskap, men inte på någon underlig väg i något förtrollat hörn någonstans där vi inte har en aning om var vi är, utan just såsom den dyker upp för oss.

Låt oss ta den här saken, kunskap, inte så som vi antar att den är, inte som en sorts obestämdhet som vi i vår sublima fantasi föreställer oss att den är, utan så som den manifesterar sig för oss här och nu. Just så som den i ett direkt tillfälle i tiden visar sig eller framstår för oss.

Resultatet blir, som Fenomenologin startar med, detta: vi finner att åsikten om objektet försvinner och endast själva idén blir kvar. Vårt vetande och det vi vet är identiska. Objektet blir så att säga intelligiserat och intellektet blir objektiverat. Relationen mellan det som antas som två är en relation mellan ”det andra” inuti identiteten. Objektet är vetande men i form av ”det andra”.

Vetande innebär en relation mellan två faktorer.  Men dessa båda är samma substans. Att veta något, även att veta sig själv, behöver ett objekt att veta. Denna process introducerar omedebart relationen till det andra, andra-heten.

Människans misstag är att hypostasera sina idéer från sitt osynliga jag i denna process och därmed separera jaget med en uppfunnen död vägg emellan, så att det uppstår en oförenlig dualitet mellan tänkare och tanke.

Den rationella lyckan

 

Can a rational agent propose anything more excellent end than happiness?

 

Så frågar George Berkeley genom sin figur Euphron i det rika verket Alciphron. Svaret från fritänkaren och religionskritikern Alciphron är:

 

– He cannot.

 

I det hegelianska perspektivet är lyckan just en konkret gestaltning i form av vetandedynamik. Denna dynamik utgör verkligheten i sin totalitet. Lycka är i sin sanna natur denna dynamik.

 

Men var tar den enskilda individen vägen? Många har kritiserat Hegel för att tappa bort individen och inte minst i Kierkegaard finner vi många av denna typ av argument. Men det kan vara en felläsning för anden inom oss blir verkligen lycklig av att ingå i denna Andens dynamik. Att så att säga igenkänna sig som en själ som tar del i sanningens dynamik såsom den verkligen äger rum. Och detta berör bönen.

 

Bönen kan sägas vara vår andes sammanförande med den verklighetsskapande Anden. Genom Jesus tar vi del som Gud i det Ord som blev kött, det vetande projekt som är kroppsligt och materiellt men isatt i Andens liv när den utvecklar Sig.

 

Kan en större lycka tänkas än detta sammanförande i bön? Blir inte alla andra former av lycka mer nyckfulla individuella tillfredsställelser, byggda på ett reaktivt element, inte ett rationellt-andligt?

Konkret vetande som världsprocess

 

 

Istället för att psykologiskt förklara hur vi vet något eller fundera lite mer abstrakt över vad kunskap och vetande är, kan vi som Hegel helt enkelt framställa vetandet som en dynamisk operation framför våra ögon. Vad vi kallar värld och verklighet är en dynamik över tid. Ända sedan Big Bang sker kunskapen i en dynamisk progress. Matematiska relationer styr kemin som är ständig omvandling över tid. Matematiken är inte finit utan tillhör Anden som driver utvecklingen, men alla de kemiska och fysiska skeendena är finita, de leder vidare hela tiden, de omvandlar och arbetar i motsatser.

 

 

 

Detta blir inte filosofi i den gängse meningen av reflektioner över vad som sker utan mer en framställan av vetandet i tidsförloppet. Allt vi ser omkring oss är produkter av motsatser i det rationella vetandets process såsom värld och verklighet. Den organiska kemin uppstod ur den oorganiska och så småningom fick organiska former av materia ett tänkande. Precis som i Johannesevangeliets prolog kan vi ser hur Anden tar kött genom att materia börjar tänka. Så småningom genom motsatser och det vi uppfattar som kamp och konflikt, uppstår samhällen i rudimentär form och bildar en ny nivå för Anden. Allt mer intelligenta samhällen växer fram över tid. Finns det ett slutmål? Ja den perfektion och fullständighet som Anden från början har måste bli slutmålet för vetandets dynamik – det förefaller åtminstone det mest rationella att tänka sig. Om kärlek är den yppersta formen för tänkande materia så är de dit vi är på väg. Guds rike kan vara ett passande namn på detta mål.

 

 

 

I detta filosofiska perspektiv får ateismen plats. Det är rätt att förneka enklare former av Gudsdyrkan och se att det dynamiska vetandet som särskilt syns i rationell vetenskapshistoria, är något som kan avses med Gud. Den Anden som sätter igång Big Bang och rumtiden är förstås det som refereras till när vi i en filosofisk mening talar om Gud. Denna gudsuppfattning inrymmer sedan totaliteten av mänskliga tankar och känslor och är det yttersta föremålet för vår djupaste tacksamhet och kärlek.

 

 

 

En konkret verklighetsuppfattning där vetandet som rationell aktiv process gestaltas i allt som sker i världen, har inte någon reaktion på det som sker. Det är inte sorgligt att vissa saker sker och roligt att andra sker. Sådana reaktioner finns och är något som sker i tid och rum, men i framställningen och filosoferandet över vetandets process kan ingen sådan reaktion finnas. Att vara filosofiskt medveten inrymmer alltså inte någon reaktion som säger att vissa händelser är trista och andra lyckliga. Däremot ses hela operationen av Andens vetande i rumtiden som en fullkomlighet och därmed en salighet som vi kan ta till oss, för vi är ju andliga väsen i vårt tänkande och i vår intuition. Att vara med Gud innebär denna sällhet.

Hegelsk befrielse hos Jesus

När Jesus möter Nikodemus och senare kvinnan vid Sykars brunn i Samarien, visar han enligt Hegel på den förnuftiga Allmakt som Fadern är och att detta är något universellt som står över nationella religioner, stamkulturer, raskulturer och tillfälliga seder på olika platser i världen.

Det är alltid befriande att läsa genom Hegels tidiga Leben Jesu eftersom denna kristendom omfattar alla aspekter av mänsklig tillvaro, inte endast en religiös eller kyrklig. Jesus är historiens största ”negation” genom sin befrielse av religiositeten från alla positiva bestämningar i form av tempel, lagar och ritualer.

”Tro mig” säger Jesus till kvinnan vid brunnen ”en tid ska komma då ingen tillber någon gud vare sig på berget Garazim eller i Jerusalem. Då kommer ingen att utföra särskilda religiösa handlingar längre eller tillbe Gud på någon viss plats i något visst tempel. Istället är människor medvetna om den universella Allfadern och den helige Ande i detta förnuft och i den sedelag som Gud lägger i våra hjärtan. Detta är det äkta sättet att ära Gud.”

Jesus gör det också klart att det han säger är frön som ska ner i jord, helst jord som är luckrad och sedan tas om hand under växten. Förnuftets allmakt består alltid men den befriande gudsviljan måste arbetas ner i jorden, i naturen, i människans natur, för att blomma och bli gudsrike. Detta gudsriket har redan kommit men i fröets form och måste under kärleksarbete växa.

Misstagen som behövs

I ett hegelianskt perspektiv är konflikter verkliga, inte felaktiga. Det är inte en brist när en konflikt uppstår utan en utveckling av idéer i social eller politisk konkretion. Vanligtvis ser vi alla misstag eller konflikter eller irritationer som onödiga. Men i verklighetens formande av Andens konkretioner kan förstås ingenting onödigt ske. Här sammanfaller logik och ontologi – motsatser eller skenbara motsatser fungerar förverkligande, även om just jag eller du drabbas av denna händelsekedja.

Detta gäller på världsekonomisk nivå, kosmopolitisk nivå, likaväl som på personlig vardaglig nivå. I samma stund du ser en konflikt ”segla upp” så är det som i den kinesiska skriften I Ching, en sorts tidig hegeliansk tradition i Kina – det är en övergångshändelse till ett annat tillstånd. Därför kan filosofen mitt i konflikten eller missförståndet eller irriationen se hur Anden förverkligar sig på mikronivå eller makronivå.

Det kan kännas som vissa konflikter eller misstag blir tjatiga därför att de uppstår om och om igen. Vi verkar aldrig ”lära oss av historien”.

Men det är en felsyn. Ingenting som händer är gammalt, allt sker ständigt på nytt. Nyheten finns alltid där att iaktta. Vi kan tänka att vi ser samma konflikt uppstå igen, men vi närmare iakttagande upptäcker vi att det sker på nytt, just som något nytt, inte gammalt. Filosofen ser att detta misstag eller denna konflikt uppstår tills dess det är moget nog, allt sammantaget, att inte längre uppstå. Då glöms det oftast bort och endast historikern minns det.

Konkretionen

Att tänka hegelianskt är att se sjukhus, vägar, domstolar, äktenskap, städer, motorcyklar, det egna ”inre” livet med tankar och begär – som konkretioner av idéer. Allt som har ontologisk verklighet är idéer som gått in i bestämningar och begränsningar för att uttrycka andliga idéer i presensform. Även naturen och alla andra biologiska former är på samma sätt idéer i materiell energi, liksom universum i sin helhet. Att källan till idéerna är osynlig ändrar inte på detta grundförhållande.

All form strävar idémässigt efter andlig frihet – därav all progression och förändring både i naturen och i mänsklig kultur. Den högsta idén som är Gud vill förverkliga sig helt och fullt i det som Jesus kallar Guds rike. Det är inte en ren möjlighet eller en spirituell dimension som aldrig berör sinnevärlden, utan en idé och ett andligt projekt som ska förverkliga sig i en konkret ”ny jord och ny himmel”, alltså en konkretion där vi kan känna igen oss men förvånas över bristen på begränsningar.

Vi kan kritisera det hegelianska perspektivet för att det är abstrakt och rationellt. Men vi kan försvara det med att rationaliteten i progression av andliga idéer som vill förverkliga konkret frihet inte är abstrakt till slut – det blir förr eller senare ett förverkligande i former som är både begränsade och fria. Det kommer att ske en självbestämning – Guds rike eller paradiset – där vi erfar paradoxen i det obegränsade bestämda. Det är den fulla friheten som vi alltid redan längtar efter. Där är det Enda förverkligat i allting, enheten och mångfalden förenas.

Människor tror och känner att de agerar fritt och självbestämmande. Men det är andliga idéer som förverkligar sig i deras handlingar. Detta är inte ett negativt faktum. Snarare gör det den medvetna människan, den filosofiskt medvetna människan, mer full av vördnad för verklighetsgörandet som Anden hela tiden är aktiv genom. Alla historiska händelser och alla förväntningar som finns på framtiden är relationer till denna andens förverkligande och strävan mot frihet i slutmålet. Ingen handling, hur låg eller omotiverad den än verkar vara, faller utanför detta stora världsprojekt hos Anden. Och alla detaljer kan ses ur denna synpunkt – vi får se på när det händer i realtid!