Konkret vetande som världsprocess

 
 
Istället för att psykologiskt förklara hur vi vet något eller fundera lite mer abstrakt över vad kunskap och vetande är, kan vi som Hegel helt enkelt framställa vetandet som en dynamisk operation framför våra ögon. Vad vi kallar värld och verklighet är en dynamik över tid. Ända sedan Big Bang sker kunskapen i en dynamisk progress. Matematiska relationer styr kemin som är ständig omvandling över tid. Matematiken är inte finit utan tillhör Anden som driver utvecklingen, men alla de kemiska och fysiska skeendena är finita, de leder vidare hela tiden, de omvandlar och arbetar i motsatser.
 
 
 
Detta blir inte filosofi i den gängse meningen av reflektioner över vad som sker utan mer en framställan av vetandet i tidsförloppet. Allt vi ser omkring oss är produkter av motsatser i det rationella vetandets process såsom värld och verklighet. Den organiska kemin uppstod ur den oorganiska och så småningom fick organiska former av materia ett tänkande. Precis som i Johannesevangeliets prolog kan vi ser hur Anden tar kött genom att materia börjar tänka. Så småningom genom motsatser och det vi uppfattar som kamp och konflikt, uppstår samhällen i rudimentär form och bildar en ny nivå för Anden. Allt mer intelligenta samhällen växer fram över tid. Finns det ett slutmål? Ja den perfektion och fullständighet som Anden från början har måste bli slutmålet för vetandets dynamik – det förefaller åtminstone det mest rationella att tänka sig. Om kärlek är den yppersta formen för tänkande materia så är de dit vi är på väg. Guds rike kan vara ett passande namn på detta mål.
 
 
 
I detta filosofiska perspektiv får ateismen plats. Det är rätt att förneka enklare former av Gudsdyrkan och se att det dynamiska vetandet som särskilt syns i rationell vetenskapshistoria, är något som kan avses med Gud. Den Anden som sätter igång Big Bang och rumtiden är förstås det som refereras till när vi i en filosofisk mening talar om Gud. Denna gudsuppfattning inrymmer sedan totaliteten av mänskliga tankar och känslor och är det yttersta föremålet för vår djupaste tacksamhet och kärlek.
 
 
 
En konkret verklighetsuppfattning där vetandet som rationell aktiv process gestaltas i allt som sker i världen, har inte någon reaktion på det som sker. Det är inte sorgligt att vissa saker sker och roligt att andra sker. Sådana reaktioner finns och är något som sker i tid och rum, men i framställningen och filosoferandet över vetandets process kan ingen sådan reaktion finnas. Att vara filosofiskt medveten inrymmer alltså inte någon reaktion som säger att vissa händelser är trista och andra lyckliga. Däremot ses hela operationen av Andens vetande i rumtiden som en fullkomlighet och därmed en salighet som vi kan ta till oss, för vi är ju andliga väsen i vårt tänkande och i vår intuition. Att vara med Gud innebär denna sällhet.
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s